Försegel är enligt marin tradition de segel som bidrar till att en båt eller
ett skepp faller - dvs girar från vinden. På fritidsbåtar numera avses oftast
de segel som sitter för om masten - på större skepp även övriga segel som hör
till fockmasten (den förliga masten på skepp med flera master) och bogsprötet.

Vanligaste förseglet är focken som sitter mellan förstäven och masttoppen
(eller nära masttoppen: se 7:8 och masthead) och oftast är fäst mot ett
stag - fockstaget, förstaget eller toppstaget. Seglets tre hörn kallas
halshorn (det hörn som fästs i stäven), fallhorn (det övre hörnet där fallet
- linan som seglet hissas i - är fäst) och skothorn (det aktra hörnet där
skotet - den lina som kontrollerar seglets ställning - är fäst). Seglets
akterkant kallas akterlik, förkanten kallas staglik och underkanten undre
lik.

Focken överlappar numera ofta storseglet, s.k. genua(-fock). Genuan är en
uppfinning av den svenske seglaren Sven Sahlén som vid en kappsegling i
Genua 1927 drog fördel av en lucka i regelverket med ett kraftigt överlappande
försegel. I tävlingssammanhang har det sedan dykt upp flera specialvarianter:
tex gennaker som är ett mellanting mellan ett försegel och undanvindssegel
(spinnaker).

På större skepp kan finnas flera försegel: Stagfock som sitter på fockstaget
mellan båtens stäv och salningen (skarven mellan undermast och toppmast,
normalt ca 2/3 av mastens totala höjd), klyvaren som sitter på klyvarstaget
mellan bogsprötet och salningen, samt jagaren som sitter på toppstaget mellan
bogsprötet och masttoppen.

Fock är på större skepp det segel som sitter på fockmastens akterkant medan
motsvarande försegel kallas stagfock. På äldre örlogsfartyg (t ex regalskeppet
Vasa) fanns också ofta ett försegel - blinda - från bogsprötets undersida,
ibland även ett segel - bovenblinda - från en liten stång längst fram på
bogsprötet.